Kammarmusik var inget centralt område för Pjotr Tjajkovskij. De fem verk han ägnade genren har trots det betydande kvaliteter. Tre stråkkvartetter framförs i våra dagar bara sporadiskt, bortsett från den förstas Andante cantabile-sats, vilken alltid har hört till pärlorna och även förekommer i diverse arrangemang. Lite vanligare är hans omfångsrika pianotrio, medan stråksextetten Souvenir de Florence kommit att spelas mest, både i original och i version för stråkorkester.
Anledningen till verket var att Tjajkovskij hade utsetts till hedersmedlem i ett kammarmusiksällskap i hemstaden S:t Petersburg. Naturligtvis ville han tacka med lämplig musik. Med tanke på att stråkkvartetterna låg långt tillbaka i tiden och pianotrion nästan ett decennium, så var det givet att något nytt behövde komponeras. Så skedde under sommaren 1890.
Man kan undra varför han valde en så ovanlig instrumentkombination: två vardera av fioler, altfioler och violonceller (som han dessutom tyckte var svåra att balansera). Förebilder fanns det visserligen, men inte många när det gällde mer framträdande musikskapare. Luigi Boccherini hade skrivit en handfull stråksextetter, Brahms två, Dvorak en och landsmannen Borodin en. Kanske tjänade någon av dem som inspirationskälla. Eller kanske det var musiksällskapet som hade tillgång till just denna besättning? Hur som helst blev resultatet mycket engagerande musik.
Titeln kommer sig av att han påbörjade verket under en vistelse i Florens, där han även arbetade på sin kanske främsta opera, Spader dam. En privat genomspelning av sextetten skedde mot slutet av året. Men som ofta var fallet var han inte nöjd och gjorde en del omarbetningar, varför det offentliga uruppförandet fick vänta till 1892.
Italien var för Tjajkovskij det förlovade landet. Han älskade att tillbringa en del av vintern i Florens, Venedig eller Rom för att slippa kylan och snön hemma i Ryssland. I ett brev skrev han: ”Jag befinner mig under en klarblå himmel där solen skiner i all sin prakt. Det är inte tal om något regn eller om snö. Jag kan gå ut i bara kostym. Jag genomgår en magisk förvandling”.
Med tanke på dessa ord kan det förvåna att mycket av musiken är orolig, upprörd, och till betydande del utformad i moll. Kanske var det stämningarna från de dramatiska scenerna i Spader dam som dröjde sig kvar. Operan hade avslutats strax innan han tog sig an stråksextetten.
Vi kastas direkt in i ett brusande flöde. Utan förberedelse eller introduktion som annars så ofta hos Tjajkovskij och många andra tonsättare. Första satsen formligen väller fram, bortsett från ett lite lugnare sidoparti. Den avslutande codan är än mer stormande.
Efter det behöver lyssnaren avspänning, och det får vi i ett brett spunnet, melodiöst adagio där instrumentstämmorna slingrar sig om varandra. Flera gånger verkar orosmoln ändå dyka upp vid horisonten – kanske är det kastvindar från de närbelägna Apenninerna – innan lugnet sänker sig över den toscanska slätten och floden Arno. Det är lätt att drömma sig dit när man hör den här musiken!
Tjajkovskij valde att inte inkludera någon scherzosats. Istället följer ett lite orosfyllt intermezzo med ett desto muntrare mellanparti. Finalen bjuder liksom öppningssatsen på en hel del rastlöshet av mollkaraktär innan det hela ändå slutar i dur.
Sextetten tillkom tre år före upphovsmannens död. Bortsett från några mindre stycken återstod att komponera bara den underbara, alldeles för sällan framförda operan Jolanta, baletten Nötknäpparen och Pathétique-symfonin. Att det inte blev mer berodde sannolikt på att han under de här åren ägnade avsevärd tid åt att på olika håll i Europa framträda som dirigent av sina egna verk.
År 1891 reste han också till USA, där han deltog i invigningen av Carnegie Hall med en för tillfället komponerad festmarsch. Trodde publiken i alla fall. I själva verket hade den skrivits åtta år tidigare på uppdrag av Moskva stad för kröningen av Tsar Alexander III.
